Hon var i en saga och vände

Jag ska berätta om staden där kvinnorna föder barn utan att skrika. Thyborøn. Ett gammalt fiskarsamhälle långt ute vid kusten där lukten av fisk ligger tung längs med hamnen. Om man är född där är man för evigt fast. Människorna sägs vara väldigt... speciella. Åk dit, sa vår lärare.

08.45 dagen därpå satte vi oss på bussen. 40 minuter senare märkte vi att vi var på väg åt helt motsatta hållet. En aning bittra gick vi in mot centrum av en annan okänd ointressant stad. Jag lovar att kvinnorna där skriker. Men vi muntrade upp oss med wienerbröd och irish coffee så där på morgonkvisten, i solskenet. Samtalet kretsade kring den första kyssen. Staden blev vacker.

Väl på tåget till vårt egentliga mål tittade jag ut genom fönstret och såg, till min förvåning, att vägarna till och mellan husen hade försvunnit. Vackra små idylliska hus såg ut att vara på måfå utplacerade på ängarna. Men när vi kom fram till Thyborøn fanns där en endaste gata. Den var otroligt bred men inte en endaste människa syntes. Jag och min vän gick mitt på gatan och låtsades att vi strövade fram i en kuslig gammal vilda västern-stad.

Vad i hela friden gör vi här, tänkte vi. Men någon sekund senare öppnades stranden och havet upp sig framför oss och vi gick som förtrollade av dess skönhet i timmar. Drog tårna i stranden och letade vackra stenar.

Och det var där, på stranden, som jag såg kvinnorna. De klädde av sig och gick bestämt ner i vattnet utan att tveka. simmade sedan fram och tillbaka. Jag gick ner och doppade tårna, det räckte för mig. Om jag kommer att föda barn kommer jag att skrika.

Vi räknade våra kvarvarande pengar nu på kvällen och märkte att vi hade väldigt mycket pengar kvar. Detta är konstigt eftersom vi åt på fin restaurang idag. Hur kan det vara möjligt?
- Men hur mycket betalade du då?
- Betalade? Jag? Det var det ju du som gjorde?
- Jaha... Oj då.

Min första springnota. Fick faktiskt en liten kick nu. Kanske borde jag ha dåligt samvete men jag väljer att se det mer som en gåva. Tack!